Så var vi där igen...
På söndag blir tvillingarna tre månader gamla, det betyder att dispensen med
förlängd tid på förskolan går ut.
Jag har en klump i magen och jag känner mig rastlös, frustrerad och gråtfärdig...
om vi inte får fortsatt förlängning så kommer inte barnen kunna gå på dagis alls
för jag har inget körkort. Jag kan inte gå mellan stan och prästslätten med 5 barn
under 6 år. Isabella kan inte gå hela den vägen och jag tror inte Lillan heller hade
klarat av det. Det är ca 1,5 kilometer.
Läkarintyget om att vi behöver fortsatt utökad tid kom i brevlådan idag. Hon hade
skrivit "Barnen har behov av utökad tid på förskola 30 timmar per vecka då mamma
är föräldraledig med tvillingar som kräver mycket av mammans tid".
Det låter "fattigt", jag tror inte rektorn kommer gå med på fortsatt utökad tid.
Det låter "fattigt", jag tror inte rektorn kommer gå med på fortsatt utökad tid.
Och för den delen hade läkaren glömt bort att skriva med Miliam i brevet. Hon hade
bara skrivt att det gäller flickorna..
Jag har ringt bvc nu och hoppas att de ringer upp mig under eftermiddagen. De
får nämligen skicka ut ett nytt intyg och jag behöver ha det senast onsdag/torsdag.
Nästa vecka är barnen lediga, det är sportlov.. då får rektorn en vecka på sig att
ge besked.
Det är många som inte verkar förstå varför vi skulle behöva dispens.
Anledningarna är tre.
1. För barnens egen skull. Jag kan inte ta med dem ut och hitta på saker med dem,
inte själv och framförallt inte i snö och halka. Alltså blir att vi bara sitter här hemma
vilket inte är bra. Barnen behöver få komma ut, de behöver få utlopp för sin energi
och de behöver få utvecklas tillsammans med fler barn och med utbildade pedagoger.
2. Jag har inget körkort och kan således inte ta barnen till dagis ensam. Får vi inte förlängt
så kommer barnen alltså inte kunna gå på dagis.. om ingen är frivillig att ta dem dit?!
3. Det är jobbigt med så många barn. Det är svårt att mata tvillingarna samtidigt som
man ska hålla koll på Isbella som är i den där undersökaråldern, samtidigt som man
ska springa in och torka en nybajsad Lillan utan tålamod, samtidigt som Miliam är rastlös
och skriker o gapar att vi ska bygga papier maché- dinosaurier. Det behövs alltså även för
min och tvillingarnas skull.
Jag menar 30 timmar i veckan behövs för allas skull. För att detta ska funka.
För att vi ska funka..
Som det ser ut nu så skriker och bråkar jag och Miliam med varandra på måndagen då han
är rastlösöver att han varit hemma i fyra dagar och jag är på bristningsgränsen till att bryta ihop.
Enda tiden på dygnet då tvillingarna får egentid med mig/oss är på kvällen efter att de andra
barnen somnat, vilket i sin tur betyder att jag och min man aldrig får någon tid över till att
umgås bara vi.. vilket även det är viktigt i en familj och för att ett äktenskap ska fungera.
Äktenskap
2009, det var då vi började tänka enormt mycket på vad som skulle hända
med Miliam om jag dör.
Det absolut sista jag önskar är att han skulle hamna hos sin biologiska
pappa. Vill egentligen inte kalla honom för pappa ens i det sammanhanget..
pappa är en titel man måste förtjäna för att få kalla sig. De biologiska generna
finns där, men bara för det betyder det inte att man är pappa. Så är det bara...
Den där biologiska idioten har aldrig funnits där för Miliam. Aldrig någonsin..
han fanns i hans liv under Miliams första år, men bara någon vecka efter Miliams
ettårsdag bestämde han sig för att livet inte var värt att leva och försökte ta sitt liv.
Han satt på psyket i flera veckor innan han tillslut skrevs ut och flyttade tillbaka
till Stockholm, i början av april 2008.
Jag och Miliam tog flyget upp till Stockholm flera gånger det året. Ett par av gångerna
bodde vi hos Daniels mamma och ett par gånger hos min bror. Varje gång
berättade vi för Daniel att vi var där och frågade om han inte ville träffa Miliam.
EN av gångerna kom han till sin mamma, efter mycket tjat från både mig och henne.
Bara det att han kom dit vid ett på natten, packad, natten innan vi skulle åka hem.
Miliam träffade honom således ca 6 timmar på dagen innan det var dags att ta flyget hem.
Till skillnad från Daniel så har min man funnits där för Miliam sen första gången de
träffades- 5 April 2008. Han har sett Miliam som sin och behandlat honom därefter.
Bara några månader efter att vi blivit ett par så började Miliam kalla min man för pappa.
Inte för att vi påverkade det på något sätt, utan för att han såg sina kompisar på dagis
kalla den där mansgestalten i sina liv för pappa.
Jag avskyr Miliams biologiska pappa och pratar inte gärna om honom. Vilket betyder
att Miliam inte vet att han existerar. Miliam tror att min man är hans pappa.
Från början var väl inte planen att det skulle bli så, min plan var ju såklart att Miliam
skulle få ha en relation med sin biologiska pappa och även farmor, annars hade jag ju
inte åkt upp till Stockholm flera gånger det året. Men ingen av dem visade något intresse..
och det rann ut i sanden.
Jag har sett hur Jonas är mot Miliam, han är världens bästa pappa!
Skulle det hända mig någonting så vill jag såklart att Miliam ska få
fortsätta bo hos honom, den enda pappa han vet och den enda pappan
som skulle göra allt för honom. Jag vill att Miliam ska få fortsätta bo
med sin familj oavsett om det skulle hända mig något eller inte.
Det var något jag började tänka på 2009. Att jag vill göra allt för att Miliam ska få bo med
sin familj oavsett vad som händer i framtiden.
Det första som kom upp i huvudet var adoption..
Daniel ville ju så uppenbart inte vara pappa ändå.
Detta sa jag till honom och han höll med. Han skulle skriva under adoptionspapprena sa han.
Men för att få adotera i Sverige, eller åtminstone styvbarnsadoptera, så måste man vara gift.
Nu kommer jag till det som jag egentligen ville få detta inlägget att handla om (men det blev
om Miliam istället).
Att gifta sig är för mig en enormt stor grej!
Många säger- ja men att skaffa barn är mycket större, har ni gjort det så kan ni ju gifta er med.
Många säger- ja men att skaffa barn är mycket större, har ni gjort det så kan ni ju gifta er med.
Det är ju inget.. man kan ju alltid skilja sig om det inte håller.
Det är som att säga- äsch vi kör utan preventilmedel, man kan ju alltid göra abort om det nu tar sig.
Jag vill inte gifta mig med den inställningen!
Gifter jag mig så gör jag det med inställningen att det ska hålla för resten av livet!
Jag vill inte gifta mig med den inställningen!
Gifter jag mig så gör jag det med inställningen att det ska hålla för resten av livet!
Jag kan inte för allt i världen förstå hur folk kan gå och gifta sig bara sådär... sen skiljer de sig
inom ett par år. Jag tycket inte det är ok.
Visst.. man kan inte alltid styra framtiden. Det köper jag.. men alltså jag kan räkna upp hur många
som helst som skiljt sig ett par år in i äktenskapet.
Man kan inte säga "har man skaffat barn kan man gott gifta sig med, att skaffa barn är mycket
större!". För barnen inns alltid där. Ett barn ångrar man inte. Man kommer alltid att älska sin barn
mer än någonting annat. Men man kan ångra ett giftemål.
Därför vill jag vara helt hundra på att jag vill spendera resten av mitt liv med personen innan jag
gifter mig.
Trots det så "lyckades" personalen på Miliams avdelning på dagis att överala oss till att vi skulle
gifta oss, för Miliams skull. En månad efter att de propagerat för att vi skulle gifta oss så stod vi
där i rådhuset med finkläder, blommor, ringar och vittnen.
Det skedde halvt i hemlighet.. först kvällen innan ringde vi runt och berättade "imorgon gifter vi oss".
På min födelsedag, den 22 november 2009.
Jag ångrar mig inte. Inte alls. Inte en sekund!
Vi har varit gifta i över tre år och jag hoppas på många år till. Helst livet ut!
Men som sagt, jag kan räkna upp flera stycken som skiljt sig efter bara något år.
Jag tycker det är så fruktansvärt sorgligt.
Äktenskap är något man ska ta på allvar. ♥
Tyvärr ville han inte skriva under adoptionspapprena sen när det väl gällde.
Det är nu över fyra år sen de träffades. Miliam och Daniel. Men vi har sagt att vi ger det ett par år
till, sen ansöker vi om en adoption ändå. När Daniel inte har visat något intresse på många år
så borde de inte vara några jättestora problem att få igenom det oavsett.
Hur göra?
Maximiliam har börjat stjäla. Det gör mig både arg, frustrerad, ledsen och besviken.
I förrgår var han och handlade med maken, då hade han tydligen stått och smusslat
med något vid godiset.. och efter att ha känt igenom honom så hittade maken ett
kinderägg i fickan.
Trots att han fick skällning som bara den så verkade han inte förstå.. för senare under
kvällen så glömde maken chokladkalendrarna framme. Det dröjde inte länge förrän
vi hittade dem nästan helt tömda på choklad.. framförallt Miliams egna, men han hade
även varit på tjejernas.
Jag drog upp honom ur sängen och försökte förklara hur fel det är att göra såhär!
Fel, fel, fel..!! Jag skällde lite, men mest försökte jag bara förklara för honom att man inte
Fel, fel, fel..!! Jag skällde lite, men mest försökte jag bara förklara för honom att man inte
får göra så. Sen berättade jag att jag skulle fylla på tjejernas kalendrar med bitarna som
var kvar i Miliams och att nu kommer han inte kunna få öppna någon kalender varje dag
längre utan det kommer bara flickorna få göra.
Jag hoppades detta skulle hjälpa... men icke! Igår kom jag på honom när han satt och åt
av pepparkakshuset!
Vad faaan ska jag göra!? Jag känner en sån enorm hopplöshet. Jag är frustrerad!
Ingenting hjälper ju för fan! Ungen fortsätter ju oavsett vad jag gör!
Idag ska han få köpa sitt lördagsgodis själv. Har sagt till honom att när han gör så som han
har gjort denna veckan så får han inget lördagsgodis av oss.. vill han ha något så får han
köpa det själv. Men vad är det för jävla "straff" egentligen? Han tycker ju bara det är skoj och
spännande att han ska få handla själv.
Jag har googlat lite på detta och de verkar vara någon fas många ungar går igenom i 5,5- 6
års ålder. Men det gör det inte okej!
Jag vet inte vad jag ska göra med honom!
Tänkte att vi ska ringa till "tomten" idag. Så får tomten förklara att han får veta allt dumt som
Jag vet inte vad jag ska göra med honom!
Tänkte att vi ska ringa till "tomten" idag. Så får tomten förklara att han får veta allt dumt som
barn gör och att om man gör såna saker så får man inga julklappar för det är bara snälla
barn som får det.
Funkar inte det så är nästa steg att ringa till polisen och fråga om vi kan få komma på ett litet
besök dit så att de får berätta för honom att man inte får stjäla. Kanske går de med på att visa
någon liten fyllecell eller liknande så han får se ett "fängelse" med.
Funkar inte detta så vet jag inte vad jag ska göra.
I övrigt så är Miliam en underbar unge! Han får mycket beröm från dagis om vilken bra kompis
han är och att han leker med alla, alla får vara med.
Han leker så fint med sina småsyskon och han är så snäll.
Visst trotsar han. Givetvis. Alla barn trotsar på ett eller annat sätt men över lag så är han helt
Visst trotsar han. Givetvis. Alla barn trotsar på ett eller annat sätt men över lag så är han helt
underbar!
Vill bara säga en sak..
Det finns något jag verkligen avskyr.. och det är när barn far illa på något sätt.
Allt från någon form av misshandel till att någon pratar skit om dem.
När någon pratar illa om mina barn, som är oskyldiga och oförmögna att försvara
sig, så blir jag både ledsen, besviken och jävligt arg. Det är någonting som jag
går och ältar om o om igen och mår otroligt dåligt över. Mina barn är mitt allt!!
De är det finaste, vackraste jag har och jag älskar dem alla fem obegränsat!
Den som känner behov av att prata minsta lilla illa om något av mina barn behöver
inte bemöda sig att försöka ha kontakt med mig och min familj, för såna personer
vill jag inte ha i vårt liv.
Att folk pratar om mig skiter jag i.. skitsnack är en vardagssysselsättning i denna
jävla staden, eller ja i hela sverige, och jag kan väl inte påstå att jag är helt oskyldig
på det planet jag heller. Men man pratar inte illa om ett barn. Punkt.
Att känna behov av att ljuga om ett barn eller rent ut kritisera ett barns utseende är
bara det åt helvete fel! Att sen spela oskyldig, neka till att man skulle ha sagt något
negativt, sitta o gulla med barnet/barnen och säga till barnets föräldrar att man
tycker såå mycket om han eller henne är sjukt!
Sådana människor är inte välkomna in i vår familj.
Som sagt.. bemöda er inte att försöka ha kontakt med oss mer.
Börjar känna mig stressad..!
Ååh, jag har så mycket jag vill hinna med innan bebisarna kommer,
men samtidigt vill jag ha dem här nu!
Jag vill i alla fall bli helt klar uppe i förrådet så man slipper tänka på det sen..
och så vill jag att vi ska bli färdiga med Isabellas våning i kurasängen så vi
kan flytta upp "liggdelen", bädda och göra i ordning spjälsängen åt bebisarna,
jagvill klä båda våningarna i kurasängen så att den inte ser helt åt helvete ut
samt storstäda här nere en gång till. Jag gjorde ju det för ett par månader sen,
sorterade i lådor och kläder då alltså.. men sen blev jag inlagd och när jag kom
hem så hade familjen stökat ner igen.
Visst, kläder och sånt behöver jag ju givetvis inte sortera igen, det är mer det att
de lagt saker i fel lådor och sådär..
Sen hade jag velat sortera upp i bokyllorna här hemma, så de ser mer städade ut.
Och putsa fönstrena! Det måste göras, för jag vägrar ha en massa barnfingrar
på fönstrena i jul!
Sen vill jag hinna påbörja min tatuering också.. för annars kommer jag garanterat
inte hinna utnyttja mitt presentkort. Kommer ju aldrig ha tid för det sen när bebisarna
är ute! Så jag hoppas Bobby kan avsätta en tid åt mig snarast möjligt.. om han bara
vill svara på mina mail någon gång. :/
Jaa.. de får nog allt ta och stanna i magen i minst fyra veckor till om jag ska hinna
med allt utan att köra slut på mig själv.
Herregud... jag hoppas verkligen att denna städmanin stannar kvar även efter att
bebisarna är ute, för med fem barn i familjen blir det nog annars lätt att hemmet
blir en soptipp.
Uppdatering
Jag har redan hunnit bli totalt slutkörd.
Gick upp till förrådet för att fortsätta sorteringen.. men efter ca 5 minuter käned jag hur
Gick upp till förrådet för att fortsätta sorteringen.. men efter ca 5 minuter käned jag hur
allt blod bara försvann ner i fötterna och jag blev totalt orkeslös.
Maken får hjälpa mig ikväll när barnen somnat... jag får nog minska tempot lite om jag
Maken får hjälpa mig ikväll när barnen somnat... jag får nog minska tempot lite om jag
ska orka med 4-6 veckor till.
Inatt födde jag barn.
Inatt födde jag barn. Två friska fina bebisar, en flicka och en pojk.
Men när jag skulle titta på dem ordentligt där i plastbaljan så vaknade
givetvis Isabella och började skrika. Jag insåg snabbt att det bara varit
en dröm och att jag kommer få dras med foglossning och ryggvärk,
som jag har just nu, i ännu ett par veckor.
Idag är det 24-25 dagar till tills datumet då jag vill föda på är här, 14 eller 15
november. Varför just då?
Jo, för att 27 oktober fyller Lillan år, 1 november fyller mamma år,
22 november fyller jag år och vi firar bröllopsdag. Så de dagarna får
bebisarna inte födas på.
Den 13 november har jag en nattbio inbokad. Breaking dawn part 2.Den vill
jag gärna hinna se... för det kommer vara min enda chans till att se den på bio.
Den går kl.22-02 vilket betyder att jag därefter behöver hem och sova några timmar.
Men fram emot lunchtid så får det väldigt gärna sätta igång.. sen kan jag gå med
värkar halva dagen och åka in på kvällen och föda barn på natten. Då föds de
antingen lite innan tolv på natten eller föds de efter. Så 14 eller 15 november.
Den 15 november går jag in i vecka 36+0, så runt det datumet är det helt ok att
de kommer.
Men nu räknar vi ner till datumet då det ska dra igång. 14 november. ;)
24 dagar kvar!
Fast till bf är det egentligen hela 52 dagar kvar.
18 Oktober
Nä, nu känner jag att det måste börja hända lite grejer här hemma.
Vi måste komma i ordning ordentligt innan bebisarna kommer..
Vi måste komma i ordning ordentligt innan bebisarna kommer..
Bebiskläderna (stl.44-50) är tvättade och hängda på tork.. och om en timme ska
vi iväg och hämta en byrå/skötbord så vi har någonstans att förvara bebiskläderna.
Jag har flyttat in gamla byrån från klädkammaren till tjejernas rum och jag ska bortom
till jem o fix för att köpa ny lackroller och plywoodskivor så att vi kan färda Isabellas
våning i kurasängen. Jag ska även köpa gipsankare så att vi kan få upp hyllorna,
som dockskåpet står på, ordentligt. Som det är nu så är de bara inskruvade i
väggen och sitter skitdåligt. Den ena hyllan trillade efter en vecka och den andra
hänger superdåligt.
Nästa vecka ska jag försöka städa och sortera uppe i förrådet tänkte jag.. där ser ut
Nästa vecka ska jag försöka städa och sortera uppe i förrådet tänkte jag.. där ser ut
som en bomb slagit ner eftersom maken bara kastade in allting när vi flyttade hit och
sen har han kört med det vanliga- "Jag ska städa där.. en annan dag." nu i 1½ år.
Nu ska vi minsanna komma i ordning ordentligt! :)
Måste få ventilera mig!
Får bli en uppdatering till. Måste få skriva av mig.. ventilera.
I eftermiddag har barnen varit rent förjävliga! De har bråkat med mig och med
varandra, de har hållt på att skrika.. rakt ut utan anledning i timmar, de tar sönder
böcker o leksaker och när jag skäller på dem så skrattar de bara åt mig. Jag har
tjatat i flera dagar på dem att de ska städa i sina rum, men inget händer. Plus detta
så har Lillan hällt ut en halvliter cola i soffan.
Allvarligt talat så orkar jag inte mer. Folk verkar inte förstå hur jobbigt detta faktiskt är
Allvarligt talat så orkar jag inte mer. Folk verkar inte förstå hur jobbigt detta faktiskt är
för mig just nu. Istället får man höra "Vet hur det är, det är likadant hemma hos mig"
och man vill bara skrika "NEJ! Det är INTE likadant hemma hos dig för DU har INTE
TRE barn som jävlas med dig. DU är INTE gravid med en massa förvärkar som faktiskt
varit så pass "allvarliga" att du legat inlagd för det för bara någon vecka sen. DU är inte
helt jävla sinnessjukt trött pga järn- och blodbrist! Du vet INTE hur det är för mig just nu! Punkt!"
Någon jävla gång känner jag att jag ska få klaga utan att alla ska behöva jämföra sig själva!
JA jag har själv gjort "valet" att bli flerbarnsförälder. Men det betyder inte att jag inte har
rätten att klaga och tycka synd om mig själv någon jävla gång. För det ÄR inte en dans på
rosor och just nu håller jag på att bryta ihop! På riktigt! Jag orkar snart inte mer!
Jag sitter för fan och VILL bli inlagd på sjukhuset! Jag VILLE INTE komma hem från
Jag sitter för fan och VILL bli inlagd på sjukhuset! Jag VILLE INTE komma hem från
förslossningen förra veckan! För jag orkar inte! Jag kommer bryta ihop och gå in i väggen
om det inte blir någon förändring snart! Jag vet det! Så snälla, LÅT MIG KLAGA och LYSSNA
på mig någon jävla gång UTAN att svara med att "du faktiskt inte heller har det så lätt".
Vissa personer förstår jag. Jag har vänner som har det förjävla jobbigt just nu de också.. de
har jag förståelse för! Men det är också de personerna som verkligen visar att de bryr sig
och finns här även för mig, trots att de själva inte har det så jävla enkelt!
Men de som faktiskt inte har någon jävla aning om hur detta är men ändå tror sig veta
Men de som faktiskt inte har någon jävla aning om hur detta är men ändå tror sig veta
retar jag ihjäl mig på!!
Jag tänker inte sitta här och skriva ut identiteter eller namn i min frustration. Men det finns
de som jag normalt sett retar mig på väldigt mycket.. och just nu orkar jag inte ens se de
personerna. Skulle de få för sig att höra av sig så skulle jag inte svara, för jag behöver inte
deras falska jävla sympati. Jag skulle behöva att de visar ett äkta stöd och erbjuder sin hjälp.
Men det kommer aldrig hända!
Det är så JÄVLA dåligt! Jag skulle bara vilja skriva ett långt jävla inlägg om dem och hur jävla
Det är så JÄVLA dåligt! Jag skulle bara vilja skriva ett långt jävla inlägg om dem och hur jävla
dumma i huvudet de är! Men det tänker jag inte göra, för då fattar ALLA vilka jag syftar på och
jag vill som sagt inte sjunka så lågt att jag skriver ut namn och identiteter här..
Ingen behöver sitta och ta åt sig av detta nu.. jag tror inte att någon
av de detta är riktat till läser här nämligen.
Ialla fall kom en av mina underbara bästa vänner med förslaget att vi ska gå ut och äta ikväll,
bara vi.. utan barn. Få prata av oss med varandra, andas ut och komma på bättre tankar och
humör. Så ikväll lmnar jag över barn och hem till min man, sen går jag ut och äter med underbara
Kim! ♥
Lillans födelsedagshelg
Om två veckor fyller Lillan 3 år, 27 oktober. Efter det är det antagligen inte lång
tid kvar tills bebisarna föds och då finns "risken" att vi kommer ligga inlagda
ett bra tag på sjukhuset innan vi kommer hem, jag och bebisarna, så
därför vill jag mysa till det ordentligt under "Lillans helg"!
Eftersom Lillan fyller år fyra dagar innan halloween så finns det ju inget
mer passande än att vi tillbringar helgen med halloweenpyssel! :D
Jag och Lillan älskar grönsaker, ex. ratatouille, däremot är inte resterande
familjemedlemmar överförtjusta i det. Men som sagt, det är Lillans helg. ;)
Jag kollade igenom Tasteline lite snabbt och hittade detta:
Jag kollade igenom Tasteline lite snabbt och hittade detta:
Klicka på bilden för recept.
Jag tycker att det låter helt fantastiskt gott så oavsett vad maken säger så är detta
vad jag kommer satsa på till lunch på hennes födelsedag. Tillsammans med
vitlöksbröd eller/och rostat fransbröd.
Kvällen innan tänkte jag att vi kanske kan fredagsmysa lite genom att pyssla o baka!
Vad sägs om:
Vad sägs om:
Ja och så lite spökballonger, godis, slibbigt färgad läsk och sånt skoj också såklart!
Jag tror ungarna hade älskat det!
Under kvällen, på Lillans födelsedag, ska jag och maken iväg på middag så
vi får försöka hinna med så mycket som möjligt under förmiddag och tidig
eftermiddag på lördagen. Jag tänkte mig dagen något såhär:
*Paketöppning på morgonen
*Sen frukost (scones, kokta ägg, juice osv)
*Lek med presenterna
*Lunch
*Fika på halloweenkakorna
*Fika på halloweenkakorna
Sen gissar jag att det kommer vara dags att lämna av barnen hos deras mormor
då de ska följa med henne på kalas hos minsta kusinen och sen beger vi oss hem
för att göra oss i ordning för trerätters middag på Eriksberg. Låter som en perfekt dag!
Barnens immunförsvar
Låg och tänkte på sen sak igår kväll som jag bara måste skriva ner..
men det förtjänar ett eget inlägg.
Mina barn har världens bästa immunförsvar! Det är då verkligen inte
ofta som de är sjuka.. framförallt inte om man jämför med många
andra barn!
Maximiliam är ett sånt barn som är sjuk en dag.. aldrig mer!
Får han maginfluensa så spyr han en gång eller två, är trött och somnar
Får han maginfluensa så spyr han en gång eller två, är trött och somnar
tidigt för att sen vara som vanligt igen så fort han vaknar. Får han feber så
hjälper det att ge en alvedon och lägga honom att vila, sen försvinner febern
och kommer inte tillbaka.
Lillan är knappt heller sjuk någon gång.. men när hon blir det så sitter det
oftast i ett par dagar. Feber kan sitta en till två dagar innan det går över och
maginfluensan sitter några timmar längre än för Miliam. Dock är det verkligen
inte ofta hon är sjuk.. det är någon gång under var årstid så kanske 4 ggr/ år.
Isabella har varit sjuk två gånger sen hon föddes. Båda gångerna var det feber
hon hade. Första gången hade hon feber i knappt två dagar och sen var hon
som vanligt igen.. andra gången var nu i helgen, antagligen pga att hon nyss
blivit inskolad på dagis. Satt i, i tre dagar ungefär och nu är hon som vanligt igen.
Varför är det såhär då? Jo.. jag tror (och är ganska övertygad om) att det är tack
vare att jag har ammat mina barn!
Maximiliam ammades i ett år ungefär och ja, han har som sagt ett sjukt bra
Maximiliam ammades i ett år ungefär och ja, han har som sagt ett sjukt bra
immunförsvar!
Michelle ammades i ca 8 månader.. har lite sämre immunförsvar än Miliam men
Michelle ammades i ca 8 månader.. har lite sämre immunförsvar än Miliam men
ändå bra om man jämför med många andra barn.
Isabella ammades i 4 månader och jag känner att hon är lite för liten än för att veta
Isabella ammades i 4 månader och jag känner att hon är lite för liten än för att veta
hur det kommer bli. Gissar dock på att hon inte kommer ha riktigt lika bra som sina
syskon.
Jag hoppas för allt i världen att jag kommer kunna amma tvillingarna!
Jag hoppas jag kommer kunna amma båda och i minst 6-12 månader!
Lite tankar
Om tre veckor fyller vår lilla mellanflicka 3 år! TRE ÅR!!
Tänk hur fort tiden går egentligen!
Även om det är lite småjobbigt här hemma stundtals så hoppas
jag nog egentligen på att få stanna hemma nu, tills bebisarna föds.
Jag vill ju för allt i världen inte missa Lillans födelsedag!
Vi har turen att hon fyller en lördag, det betyder att maken min (aka. pappa)
kan vara med hela dagen.. vi kan gå in på morgonen och väcka med presenter,
duka upp med god frallefrukost och sen hitta på något riktigt skoj med barnen
hela dagen! Eller iallafall halva, för samma dag är jag och maken bjudna på
trerättersmiddag ute på Eriksberg. Makens jobb fyller nämligen 75 år och vi
tänkte ta tillfälle i akt och gå på det.. vem vet när den chansen, att få göra
något bara vi två, kommer igen? Jag menar... det är inte världens enklaste
att finna barnvakt till fem barn.
Fem dagar efter att Lillan fyllt år så fyller även min mamma. Hon fyller jämnt
detta året! Jag gissar att det kommer bli lite kalas den kommande helgen där..
undrar om vi kommer kunna vara med på det eller om vi ligger inne och föder barn?
Vilket som är välkommet för min del.. för på mammas födelsedag går jag in i
vecka 34+ och bebisarna räknas som redo att födas enligt läkarna och barnmorskorna.
Men ja.. två veckor därpå är det premiär för "Twilight part2" och den hade jag gärna
velat se. Så kanske kan de få stanna i magen ytterligare två veckor.
Om 5 veckor och 4 dagar hade varit perfekt att föda! Vecka 36+1.
Då är de så stora att de räknas som fullgångna och kanske inte behöver hjälp med
någonting efter födseln.. andas själva kommer de kunna göra och de kommer inte vara
extremt små. Små.. men inte yttepytte. Och förhoppningsvis kanske de slipper
sondmatning med.
Nu är ju inte detta något man kan bestämma.. men det hade varit bra om man kunnat! ;)
Frågan är bara hur fanken jag ska klara stå ut så länge till? :P Haha
Saknad ♥
Imorgon är det en vecka sen jag blev inlagd och nu börjar saknaden
av vardagen sakta men säkert komma..
Jag saknar sådana konstiga saker som andra antagligen inte ens tänker
på.. bland annat att fånga upp en skopa via tvättmedel att ösa ner i maskinen
och doften av comforts sköljmedel med tropisk- eller sommardoft.
Jag saknar doften av Ajax- rena golv och jag saknar ljudet av dammsugaren.
Men mest av allt saknar jag hur Isabella kommer springande mot en i soffan
för att lägga sitt huvud på kudden jämte mitt och gnälla till lite för att hon vill
komma upp och gosa, titt som tätt.. hur Lillan blir ledsen av avundsjuka för att
hon också vill komma upp men inte får plats. Eller hur glad Maximiliam blir när
man säger "du kan få vara vaken lite längre idag och sitta under täcket med mig
och se färdigt detta programmet".
Jag saknar till och med hur Maximiliam aaaalltid måste bajsa en tjugo minuter
efter att han lagt sig trots att vi frågat honom vid tandborstningen och han absolut
inte behövde.. och hur alla barnen busar, fnissar och jävlas med varandra när
man sitter för att äta middag.
Men imorgon har maken min lovat att ta barnen med sig och komma hit för att hälsa
på.. o snart är jag tillbaka hemma igen och då kommer jag uppskatta allt detta så
mycket mer än jag gjort tidigare! ♥
Pratade med maken idag om hur allt går hemma.
Det var sista inskolningsdagen för Isabella idag och det har gått hur bra som helst!
Han sa att hon struntar i honom och leker utav bara den när hon är där. Om pappa
Han sa att hon struntar i honom och leker utav bara den när hon är där. Om pappa
försvinner så skiter hon i vilket utan går på eget håll in och börjar leka istället. Hon
går gärna till fröknarna och hon verkar gilla de andra barnen på avdelningen.
Han har även hunnit med inskolningssamtalet och utvecklingssamtal för bägge de
stora barnen.
Idag skulle han lämna Isabella själv på avdelningen, så då passade han på att gå
ner till försäkringskassan åt mig och prata med dem. Han passade även på att handla,
tvätta, plocka undan, prata med mig, köpa nya skor och kolla runt lite efter glasögon.
Min man är helt enkelt den bästa! Jag är så glad att jag har honom och jag är så glad
att jag har mina barn som jag älskar något oändligt! ♥
Min make ♥
Jag måste bara skriva ut hur sjukt mycket jag älskar min man och hur jävla
glad jag är att jag hittat just min man! Han måste vara världens bästa! ♥
Alla frågar mig, hur löser han det där hemma nu när du är inlagd..?
Hur länge ska du vara inlagd? Hur klarar han det där hemma nu?
Osv, osv...
Min man klarar det där hemma minst lika bra som jag gör! Det är inte bara
jag som är förälder i vår familj.. vi är föräldrar tillsammans! Barnen älskar oss
båda lika mycket och han älskar barnen precis lika mycket som jag! Vi tar båda
gärna hand om våra barn och är med dem så mycket vi bara kan!
Vad gäller hushållet så vet min man hur en tvättmaskin fungerar, likaså
Vad gäller hushållet så vet min man hur en tvättmaskin fungerar, likaså
dammsugaren, diskborsten och spisen.
Min man är den som allt som oftast sköter handling hemma, även när jag inte
ligger på sjukhus. Han vet om hur man badar barnen, hur man borstar deras
tänder och vart deras kläder finns.
Denna veckan har min man tagit semester för att kunna vara hemma med
barnen samt för att kunna skola in Isabella på dagis. Han har aldrig skolat in
ett barn på dagis, men jag tvekar inte det minsta på att han klarar det lika bra
som jag.. för Isabella är precis lika trygg med sin pappa som hon är med mig.
Han var även på Michelles utvecklingssamtal idag och kommer gå på Miliams
i veckan.
På måndag ska han till bvc med de två stora barnen, Michelle ska på sin
På måndag ska han till bvc med de två stora barnen, Michelle ska på sin
treårskontroll och Maximiliam ska på 5,5 årskontroll. Vilket även betyder spruta.
Men än en gång.. jag tvekar inte en sekund på honom! Han fixar detta galant!
Han har inte klagat en enda gång och han säger ofta att han tycker jag ska stanna
här så länge jag behöver, även om han såklart saknar att ha mig hemma (precis
som jag saknar att vara hemma med honom och barnen). Att jag inte ska vara orolig
utan att jag ska ligga här och försöka vila så jag mår bättre snart och så att bebisarna
stannar i magen ett tag till, han fixar det där hemma sålänge!
Varför skulle han inte klara det lika bra som jag?
Förstår inte varför alla frågar hur han ska fixa allt hemma nu. Är det inte en
självklarhet att man ska klara av att ta hand om sina barn och sitt hem, i alla lägen,
när man är vuxen? Eller är det kanske så att jag helt enkelt funnit den perfekte
maken.. som klarar lite mer än de flesta andra män och pappor?
Oavsett så är jag otroligt tacksam att jag funnit just min man. ♥
1000 dagar
Detta inlägget ser säkert helknasigt ut.. men isåfall är det pga att jag bloggar från mobilen för första gången.
Det är när man försöker sova som man tänker som mest.. Både på onödiga och nödvändiga saker.
Idag tänker jag på onödiga.. t.ex det faktum att jag idag har varit gravid sammanlagt 1000 dagar av mitt liv, exakt!
Det är ju helt galet!
1000 dagar = lite mer än 2 år och 7 månader.
Varför så stor familj?
Nu kommer väl detta låta som ett försvarstal, men det är inte det som är meningen.
Meningen är att detta ska bli någon slags förklaring till alla med åsikter och frågor..
På ett sätt har vi givetvis valt att bli en stor flerbarnsfamilj,
men det är inget som vi planerat från första början!
Från början såg planen ut som så att jag ville ha två barn. Helst en av varje,
men det är såklart inget man kan styra över.
Mina barn skulle heta Miria och Oliwer hade jag bestämt. Skulle det bli två tjejer
så skulle de få heta Miria och Emmy, men hade det blivit två killar så Oliwer och Elias.
Jag har alltid velat ha barn ungt, har alltid sagt att jag ska ha barn i 18 års-åldern..
när jag närmade mig 16-17 år så ändrade jag mig helt och fullt.
Jag skulle inte ha barn än på ett par år!
Jag hade inget stabilt förhållande och ingen inkomst.. kände mig inte heller fullt mogen
till att bli mamma redan så jag såg till att skydda mig med ppiller, "trionetta 28"..
Trots detta så blev jag ändå gravid som sjuttonåring. Jag valde att behålla barnet.
Efter beslutet att behålla så kände jag mig lättad. Det var definitivt rätt val för mig!
Planen på att få två barn stod kvar, två eller absolut max tre barn men inte än på
flera år! Jag använde nu minipiller, cerazette, som skydd och hoppades att det skulle
funka bättre.
När sonen var runt ett år så träffade jag min nuvarande man. När vi varit tillsammans i
8 månader så kändes det helrätt med syskon så då la jag minipillrena på hyllan.
Två veckor senare fick jag min sista mens.. månaden efter plussade vi.
När flickan var född så började jag ännu en gång skydda mig med cerazette.
Jag har sedan 2006 lidit av magkramper då och då.. smärtan skulle kunna jämföras
med förlossningsvärkar ungefär. Jag har legat inlagd för det, gjort prover, röntgen
och ultraljud men utan att de kommit fram till orsaken.
Ett tag efter att jag fick Lillan så kom läkaren dock fram till att jag hade mycket
vätska i buken, som inte borde vara där så han satte diagnosen- återkommande cystor.
Han sa att en sak som kan göra cystorna värre och vara en orsak till att de
återkommer är mina minipillier. Han tyckte jag skulle sluta med dem och leta efter
andra alternativ till skydd.
Ja la mina piller i oktober och samtidigt bestämde vi att vi skulle göra ett syskonförsök
och ännu en gång blev jag gravid med en gång. Den 21 november fick vi plus på stickan.
Efter att tredje barnet var fött så kände vi att "nu räcker det med barn". Jag pratade med
min barnmorska om vilka alternativ som finns på preventivmedel..
Hormoner kan jag inte tillföra kroppen eftersom att jag inte mår bra av det och
kopparspiral kan jag inte ha pga cystorna. Vi bestämde oss för att använda kondom.
Det ska ju vara det säkraste och bästa alternativet och det kändes bättre än typ pessar.
Till en början funkade detta jättebra! Mensen kom tillbaka efter ca 4-5 månader,
men 9 månader efter förlossningen kom den inte. Jag gjorde ett graviditetstest och ja, ett
starkare plus hade jag knappast kunnat få.
Jag blev alltså gravid (igen) trots kondom!
Kondom ska skydda till 98% om jag inte minns fel och jag är alltså en av de där 2% som
blivit gravida ändå! Ska man skratta eller gråta?
Till en början var jag supernojig och allt annat än glad över graviditeten, men abort
skulle aldrig kunna komma på tal för varesig mig eller min man.
Det är inget alternativ för oss!
I vecka sju gjorde jag ett ultraljud som visade på tvillingar. Helt galet!
Det dröjde ytterligare ett par veckor innan jag började vänja mig vid tanken och se fram
emot det. Nu, i vecka 22, är jag såklart jätteglad och ser fram emot det jättemycket!
Ja, detta är min förklaring till varför vi, innan året är slut, skaffat en stor familj.
Det är alltså inget vi valt med flit, det är något som bara blivit så.
Vad gäller skydd i framtiden så ska min man ställa sig på kö till sterilisering.
Anledningen till att det är han som ska göra det är för att det är ett mycket mindre och
enklare ingrepp för män än för kvinnor. På kvinnor kallas det för operation och på män
är det ett enklare litet snitt i pungen under lokalbedövning.
