lite bilder från efter sommaren.

Lite bilder.. 
 
 
Jag har klippt av håret, slingat det ljust och börjat med balsammetoden. Hårkvaliten är 110% bättre och finare! 
 
 
Jag har börjat rita lite smått igen.. när jag har tid. 
 
 
Syskonkärlek!
 
 
Gabriel och Amanda har fått en lillasyster!!
 
 
Vi har testat city gross matkasse nu i en vecka och är helnöjda vilket suveränt påhitt!
 
 

Ny layout kommer!

Nytt utseende på bloggen kommer så småningom. Har inte tid med det de närmsta dagarna, men det kommer.
Denna layoten är verkligen gammal. Ända sedan innan tvillingarna föddes!

140906

Shit vad länge sen det var jag bloggade!
Jag bytte ju domän ett tag.. för 1,5 år sen ungefär. Tanken var sen att jag skulle byta ytterligare en gång nu i början av året, men behålla min webbadress men jag glömde bort att göra det och så plötsligt hade mitt avtal gått ut, så jag gav upp bloggandet. För ett tag iallafall.
Nu ska jag försöka mig på det igen. Tänkte jag.

Det har hänt en hel del sen jag skrev sist, i början av året.
Jag har hunnit skola in tvillingarna, börja plugga, sluta plugga och få jobb!
Vi börjar väl från början..
I februari fick jag hem brev om att vi fått förskoleplats till Alice och Elliot.. då infann sig paniken "Vad fanken ska jag nu hitta på då? Jag kan ju inte gå hemma utan pengar!!"
Jag tänkte att eftersom jag i många år drömt om att få jobba på förlossningen så vore det ju ett steg i rätt riktining om jag skulle plugga till akutsjukvård, till min undersköterskeutbildning. Sagt och gjort- i april började jag plugga igen. Efter en inskolning som gick sådär.
Själva inskolningen gick bra, men följande veckor var jobbiga. Alice var extremt mammig och personalen berättade att hon bröt ihop flera gånger om dagen, precis som om saknaden efter oss kom över henne.
När hon sen tillslut blev trygg och började trivas så var det Elliots tur.
Det var oerhört jobbigt att veta att de var ledsna på förskolan medans jag satt i skolan.. men jag tänkte att "jag fortsätter ge det lite mer tid och försöker istället att ha dem där kortare dagar för att sen ta hem dem igen i juni på ett långt sommarlov".
Det blev dock inte så.
I maj var det dags att gå på en tre veckor lång praktik på ortopeden i Karlskrona. Jag trivdes superbra och kände direkt att sjukhuset är min grej!
De berättade på ortopeden att man kunde hospitalisera på andra avdelningar så vad skulle vara bättre än att faktiskt gå med någon dag på de avdelningarna som jag drömmer om att jobba på?
Jag gick ner och pratade med dem på både bb, förlossningen och neonatal.
På BB sa de att jag skulle prata med chefen- som var sjuk för tillfället (det rann sen ut och slutade med att jag inte var där).
På neonatal fick jag gärna gå med, så det gjorde jag. Det var otroligt givande och väldigt spännande att få se hur de arbetade. Speciellt eftersom att man själv haft barn där!

På förlossningen då?
Jo chefen förklarade för mig att de numera har slutat att låta usk- studenter ha praktik/hospitalisera hos dem, MEN däremot undrade hon vad jag sysslade med annars, när jag skulle bli klar med studerna och vad jag tänkt göra i sommar? Jag förklarade för henne att jag hade fem barn hemma och att min dröm var att få jobba inom kvinnovården- allra helst på förlossningen. I sommar hade jag inga planer och jag visste inte heller vd som skulle ske efter sommaren.
Hon bad mig följa med in på kontoret och min förfrågan om hospitalisering ledde till en arbetsintervju!
Dagen efter ringde hon upp mig och sa att hon läst mitt personliga brev som jag skickat in och jag blev erbjuden en sommartjänst, ständig natt, på förlossningen. Givetvis tackade jag JA!

Jag började jobba i juni och hade en tjänst fram till 8 augusti. En vecka innan fick jag erbjudande om förlängt. Till att börja med blev jag erbjuden fyra veckor.. men när jag väl fick anställningsavtalet så visade det sig att jag fått förlängt ända fram till den 21 december! På förlossningen! Mitt drömjobb!!
Nu lever jag för dagen och njuter varje dag på jobbet.. min dröm och mina förhoppningar är att få ytterligare förlängt sen när detta vikariatet går ut.
Tänk va? Jag lyckades! Jag har nått en av mina drömmar!
 
 

Vad gäller dagis så började tvillingarna att trivas och bli trygga innan sommaren kom. De fick vara hemma med mig hela vecka 28 (hade intro v.26-27 och började sen jobba 29 ->) och fortsatte sitt sommarlov i ytterligare 4 veckor när deras pappa gick på semester. Efter sommaren var det inte problem alls att gå tillbaka till förskolan!
 
I augusti började Miliam skolan. Tänk att han blivit så stor!
Nu går han i ettan och han trivs hur bra som helst!
Läxor är väl inget han tycker är sådär dökul, men vi försöker peppa honom!

Michelle längtar tills det är hennes tur. Nästa år börjar hon förskoleklassen. Jag har lovat henne att tills dess ska hennes hår ha växt ända ner till rumpan! :S
Har säkert tagit mig vatten över huvudet nu!

Bella har blivit blöjfri i sommar. Hon är jätteduktig!
Igår var jag med henne på 3års- kontroll och sköterskan gav henne så mycket beröm!
När hon bad Bella rita en teckning så blev hon rent av chockad (ja, jag med) över hur duktig hon är. Hon ritade en superfin katt med både armar, ben, kropp, huvud och ansikte. Tydligen ska de precis ha börjat rita ringar och spiraler i hennes ålder.
Hon pratar också väldigt bra och hon leker rollekar sedan länge.
 
 

Alice har börjat prata mer och mer. Hon är otroligt intelligent och förstår allt man säger till henne och ber henne om. Hon kladdar i stort sett ingenting när hon äter och hon äter helst med gaffel. Det har hon gjort i ett halvår nu. Hon har ett enormt band till Elliot.. håller alltid koll på vad han är och är mån om honom.

Elliot har blivit mammig som tusan. Det är så himla skoj att hämta honom på förskolan.
Han kastar allt han har och springer mot en med öppen famn, samtidigt som han roper "Mamma!!"
Han pratar inte lika bra som Alice och han är inte riktigt lika mogen som henne, men han är väldigt intresserad av motorfordon. Bilar är väl ingen jättegrej, men lastbilar och maskiner! Jisses!
 
Som sagt, det har hänt massor!
Det känns som det är vår tid nu. Vår tid att få turen på vår sida. Vår tur att få må bra och få ha det bra!
 
 
 

Jag byter blogg!

Nya bloggen!
 
Har inte kommit helt i ordning än men från och med nu kommer jag fortsätta blogga på nya bloggen. Ska försöka flytta över alla gamla inlägg dit.. ska bara komma på hur man gör först. ;)

11 Februari

I helgen kalasade vi som tusan. 
I lördags kom barnens farbror hit med sin flickvän. Vi åt tacos och tittade 
på melodifestivalen, supermysigt! Maximiliam fick ett paket med massa 
"Hot wheels", han älskar bilar och framförallt Hot wheels så han blev överlycklig!
 När väl söndagen kom så var det dags för första kalaset.
Eftersom vi är så himla många nu så har vi bestämt oss för att dela upp kalasen..
förr hyrde vi lokal och bjöd sen in alla på en gång men för att spara pengar så 
delar vi nu upp det istället.
Barnens farmor med sambo, farfar, ena farbror med flickvän, gammelmormor och
gammelmorfar kom denna helgen, Vi åt kladdkaka, fruktsallad och vit chockladmousse.
Maximiliam fick ett armbandsur med blixten- han har tjatat om det länge, klistermärken, 
lego och pengar. Han blev så himla glad för allting! 
På kvällen började vi med hans papier maché- dinosaurie. Det är väldigt pilligt och tar
otroligt lång tid. Mycket längre tid än vad en sexåring har tålamod till. Han vill gärna 
bygga, pyssla och greja men att sitta och klistra toapapper på ballonger i över en timme 
orkar han inte riktigt. Inte än. Nu är det iallafall gjort och pappret har torkar så idag
ska vi måla o limma och greja. Ska bli kul när det är klart! :)

Det är dags för gympa idag också.. det kan behövas efter denna helgen. ;)

Så var vi där igen...

På söndag blir tvillingarna tre månader gamla, det betyder att dispensen med
förlängd tid på förskolan går ut. 
Jag har en klump i magen och jag känner mig rastlös, frustrerad och gråtfärdig...
om vi inte får fortsatt förlängning så kommer inte barnen kunna gå på dagis alls
för jag har inget körkort. Jag kan inte gå mellan stan och prästslätten med 5 barn
under 6 år. Isabella kan inte gå hela den vägen och jag tror inte Lillan heller hade
klarat av det. Det är ca 1,5 kilometer.
Läkarintyget om att vi behöver fortsatt utökad tid kom i brevlådan idag. Hon hade 
skrivit "Barnen har behov av utökad tid på förskola 30 timmar per vecka då mamma
är föräldraledig med tvillingar som kräver mycket av mammans tid". 
Det låter "fattigt", jag tror inte rektorn kommer gå med på fortsatt utökad tid.
Och för den delen hade läkaren glömt bort att skriva med Miliam i brevet. Hon hade 
bara skrivt att det gäller flickorna.. 
Jag har ringt bvc nu och hoppas att de ringer upp mig under eftermiddagen. De
får nämligen skicka ut ett nytt intyg och jag behöver ha det senast onsdag/torsdag.
Nästa vecka är barnen lediga, det är sportlov.. då får rektorn en vecka på sig att 
ge besked.

Det är många som inte verkar förstå varför vi skulle behöva dispens. 
Anledningarna är tre.
 
1. För barnens egen skull. Jag kan inte ta med dem ut och hitta på saker med dem, 
inte själv och framförallt inte i snö och halka. Alltså blir att vi bara sitter här hemma 
vilket inte är bra. Barnen behöver få komma ut, de behöver få utlopp för sin energi 
och de behöver få utvecklas tillsammans med fler barn och med utbildade pedagoger.
 
2. Jag har inget körkort och kan således inte ta barnen till dagis ensam. Får vi inte förlängt
så kommer barnen alltså inte kunna gå på dagis.. om ingen är frivillig att ta dem dit?!
 
3. Det är jobbigt med så många barn. Det är svårt att mata tvillingarna samtidigt som 
man ska hålla koll på Isbella som är i den där undersökaråldern, samtidigt som man 
ska springa in och torka en nybajsad Lillan utan tålamod, samtidigt som Miliam är rastlös
och skriker o gapar att vi ska bygga papier maché- dinosaurier. Det behövs alltså även för
min och tvillingarnas skull. 
 
Jag menar 30 timmar i veckan behövs för allas skull. För att detta ska funka.
För att vi ska funka..
Som det ser ut nu så skriker och bråkar jag och Miliam med varandra på måndagen då han
är rastlösöver att han varit hemma i fyra dagar och jag är på bristningsgränsen till att bryta ihop.
Enda tiden på dygnet då tvillingarna får egentid med mig/oss är på kvällen efter att de andra 
barnen somnat, vilket i sin tur betyder att jag och min man aldrig får någon tid över till att 
umgås bara vi.. vilket även det är viktigt i en familj och för att ett äktenskap ska fungera.

9 Februari

 
Världens största grattis till underbaraste, finaste Maximiliam
på hans 6- årsdag! 
 

Vaknade imorse av att Maximiliam låg och snarkade jämte mig.
Vid halv nio vaknade han och frågade om vi inte unde stiga upp och öppna paketer.
Givetvis gjorde vi det.. han blev superglad över alla presenterna! 
Vet inte vilken som var roligast men gissar på "art attack"- pysslet.. så pysslig som han är! 
Vid tiotiden begav vi oss bort till loppisen uppe i Bellevue, jag och Miliam, där han 
fick välja leksaker. Han hittade inte så mycket, men ett spel, en prydnadskudde och 
någon film blev det iallafall. Han fick även en himla massa nya byxor. Byxor kan man
inte ha för mycket av till en sexåring som älskar att klättra och leka utomhus. :)
 

Syskonkärlek ♥

 
Det sötaste jag någonsin sett! 

8 Februari

3kg ner efter en månad med träning och ca en vecka med koständring. 
Det är väl ändå rätt bra? Som sagt är det inte kilona som räknas
egentligen. Men jag som är van vid att väga 54, max 56 kg tycker nog
undermedvetet att < 60 är för mycket för mig. Jag vill alltså väga 50+
någonting för kunna vara nöjd med mig själv. Jag vill också få en platt 
mage och anledningen till att jag uppdaterar om detta är för att jag 
upplevde min mage som mycket plattare, när jag såg mig i spegeln idag,
än för en månad sen. Det är bra! :D

Igår var vi på bvc för läkarundersökning av Isabella och tvillingarna. 
Tvillingarna har nu bräckt 4kg. Alice väger 4140g och Elliot 4090g, de är
55cm långa bägge två. De är minsann inte stora för att vara 2½ månad 
men de växr på bra och på bara två veckor har Alice gått upp 360g och 
Elliot 520g. Det är sjukt bra! 
Prickarna på Isabella var inte vattkoppor utan svinkoppor, alltihop! Hon
fick penicillin för det som hon ska dricka morgon + kväll i 10 dagar. 
Skönt att få bukt på det men samitidigt skit att behöva ge penicillin. Det 
är absolut inte det enklaste att ge till ett barn.
Hon väger 11.6kg och är 83cm lång. Så stor hon börjar bli! 
 
Efter att vi varit på bvc körde vi vidare mot kristianstad. Maken skulle handla
grejer till golfen på skroten och biltema.  
Efteråt körde vi inom mamma. Jag och mamma for till Brokiga boden med 
barnkläder som jag sorterat ut. Hittade en massa fint till Elliot, i olika storlekar,
som fick följa med hem.
 
 
Idag är det storstädning som gäller, inför kalaset i helgen. Jag drar ut på tiden, dum som jag är.
Känner nämligen inte alls för att städa.. men måste man så måste man. 

Threading

Hade aldrig hört talas om det.. förrän jag kom in på det igår.
Threading.. att "noppa" ögonbrynen med sytråd istället för pincett.
Att noppa med pincett gör svinont och tar lång tid eftersom man tar
ett strå i taget. Det är heller inte helt enkelt att hitta det där nästan
osynliga stråna som inte syns så väl i spegeln men som syns tydligt i
solsken.
Efter att ha youtubeat "threading eyebrows" igår så var jag bara tvungen
att testa och ta mig fan, det gick! Det gör inte ens hälften så ont, det 
blir sjukt mycket bättre och man får bort alla strån som man vill ha bort.
Även de ljusa man inte ser i spegeln! Sjukt bra metod som jag bara 
måste dela med mig av till alla som är lika "efter" som jag och inte har
hört talas om metoden innan! 
Jag kommer INTE noppa med pincett mer! ;)
 
Väntra bilden: Mitt högra öga efter threading. Högra bilden: Mitt vänstra oplockade ögonbryn.
 

8 Februari

Jag satt och räknade matte ute i korridoren på skolan när telefonen ringde.
Det är exakt sex år sen nu, nästan på minuten. Jag svarade efter bara ett
par signaler "Känner du av något?" frågade min syster i andra änden.
Hon syftade på den stundande förlossningen, det var bara tre dagar kvar
till beräknat. 
Jag stängde av alla ljud runt omkring mig och slappnade av i hela kroppen 
när jag försökte känna efter. "Ja, lite känner jag nog" Det var ytterst lite det,
så lite att jag inte tänkt på det alls förrän jag fick frågan. Det jag kände av 
var lite svag molvärk i nedre delen av magen, väldigt oregelbundet.
Under lunchen ett par timmar senare kom nästa samtal. Min syster hade skvallrat
för mamma "Alltså, det är inte på gång eller så, det moler bara lite i magen".
Sa jag till henne och efter det fick jag inga mer samtal på hela dagen.
Jag kände heller inte av den där molvärken ytterligare. Det gjorde inte ont alls
och på kvällen kunde jag somna som ingenting.
När jag vaknade, morgonen därpå, tyckte jag mig känna av den där molvärken
lite starkare. Lika bra att jag klockar ett par värkar innan jag beger mig av till
skolan, för säkerhets skull. Jag tog fram papper och penna ur nattduksbordslådan
och började sedan stirra på väckarklockan. Nästa gång den slår om så börjar jag.
Klockan slog om och jag skrev ner tiden 07.35. Nästa värk kom ca 10 minuter 
senare. Jaha, då är det inget tätt iallafall och med tanke på hur svagt det 
känns så kan jag lika gärna gå till skolan.
Jag reste mig upp för att dra på mig byxorna men så fort jag kom ur sängen så
kände jag hur det knäppte till inuti mig, som när man sticker hål på en ballong 
ungefär och det började sippra vatten ur mig. 
Jag fick lite panik och sprang snabbt ut i köket där jag förvarade bindorna, lite 
dumt men jag hade ju inte behövt använda dem på ungeär nio måndader och jag
förvarade allt till bebisen i ett skåp i köket.
Efter att jag tagit paketet med bindor sprang jag in på toaletten, ett par nya trosor 
slet jag tag i på vägen.
Under tiden jag satt på toaletten kom min pojkvän tillbaka med hunden, de hade 
varit ute på morgonpromenad. "Vattnet har gått" sa jag. "Men jag har inga 
regelbundna värkar så gå du till skolan, jag ringer om vi måste
åka in." 
Jag ringde  min mamma och förvarnade, hade ju inget körkort själv så det skulle bli
mina föräldrar som körde oss till förlossningen. Efter att ha pratat med mamma ringde
jag vidare till förlossningen. "Klocka värkarna i en timme till och ring sen tillbaka".
Än en gång ringde jag mamma och meddelade vad de sagt. "Okej" sa hon, men
fem minuter därpå ringde hon tillbaka. "Gör er i ordning, pappa vill att vi kör nu".
Det blev snabba puckar. Jag fick ringa till min pojkvän och be honom komma hem, 
till en vän för att kolla så han kunde ha vår hund och så ringde jag till en av mina
närmsta vänner och berättade för henne vad som höll på att hända. 
"Åhh vad kul, håll mig uppdaterad!" sa hon.
 
En kvart senare stod mamma och pappa utanför. Vi tog med bbväskan som jag packat 
klart under den där kvarten och sen hoppade vi in i bilen, alla fyra.
 
Vid 9.20 skrevs jag in på förlossningen av barnmorskan Linda. De körde en ctg och 
gjorde en undersökning. Fosterljuden låg så fint på 136 slag i minuten, huvudet 
var fixerat i bäckeningången och jag var inte öppen någonting.
Vid elva skickade de ut oss för en runda på stan.
 
Vi gick in på Åhlens o Panduro och kikade, gick i lite second hand affärer och åkte sen
tillbaka till sjukhuset för att äta lite lunch i deras restaurang.
Klockan 14.15 var vi tillbaka på frlossningen, det hade varit skiftbyte och numera 
hette min barnmorska Kristina.
Sammandragningarna kom tätare nu men jag hade ändå inte öppnats något. En ny ctg
kördes och efter tio minuter var den godkänd.
De visade mig in till sparummet och jag kröp ner i badet.
Jämte mig satt min pojkvän, på en stol. Han var inte snäll därinne. Jag minns tydligt en
fras han yttrade. Jag sa till honom "Påminn mig om hur jävla ont detta gjorde den
dagen jag börjar prata om syskon!", "Du har själv försatt dig i sitsen. Jag ville aldrig ha barnet" fick jag till svar.
Jag blev chockad och arg, men framförallt blev jag ledsen. 
Värkarna började bli mer etablerade och det var allt annat än skönt att ligga instängd i
ett kvavt badrum med honom jämte sig. Jag steg upp ur badet och bad om annan 
smärtlindring. 

Klockan 16 var livmodertappen utplånad och jag var öppen 3 cm. De satte en TNS och
visade oss in till en förlossningssal. En timme senare gjorde det fruktansvärt ont, jag
började andas lustgas och de satte akupunkturnålar i huvudet, pannan och på magen.

Vid åttatiden började smärtan bli övermäktig, som de utryckt sig i förlossningsjournalen.
Jag har inte öppnats mer och de ger mig Petidin för att jag ska få sova ett par timmar.
I samband med det kastar jag lustgasen åt helvete, den hjälpte inte alls utan var bara
jobbig. Jag mådde illa av den och kände mig full. 
Min pappa och min pojkvän bestämde sig för att åka hem då barnmorskan tyckte vi skulle
stoppa upp förlossningen under natten. Efter att de åkt somnade jag i förlossningssängen.
 
Vid 22.30 började jag känna mig väldigt bajsnödig. Jag var trött och jag orkade inte gå på toa. Jag drog ihop hela kroppen varje gång en värk kom.
En ny barnmorska kom in i förlossningssalen, även hon hette Christina. Min mamma sa till
henne att hon trodde jag hade krystvärkar. Christina sa att hon ville undersöka mig 
"NEJ!" sa jag. "Först vill jag gå på toaletten för annars skiter jag på mig!" Jag fick inte gå på toa.
Undersökningen visade att jag var fullt öppen och det var dags att börja krysta.
Till en början låg jag på sidan med ena benet i ett benstöd men det var inte så effektivt så efter en halvtimme hjälpte de mig upp i halvsittande.
Åtta minuter senare var det över.
23.08, den 9 februari 2007.
Jag fick upp en kletig liten pojk på bröstet. Jag minns att jag tyckte han var tillplattad och såg konstig ut, men kände mig tvingad att säga hur fin han var.
Såklart rättade det till sig fort och efter någon timme var han den vackraste lilla bebis jag
någonsin sett. Han hade långt mörktblondt hår och långa fingrar. Han vägde 3160 gram
och var 50 cm lång. Min underbare, fantastiske fina lille förstfödde. Min Maximiliam!
Tänk att det redan har gått så många år!
Imorgon fyller han 6! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

6 Februari

Det är den där månaden nu, då barnen är sjuka och föräldrar tvingas 
vabba stup i ett. Så sätt så är det tur att jag ändå går hemma, då 
slipper ju maken att vabba. Nu är det Lillans tur..
igår kom hon hem från dagis med feber och idag har vi suttit och myst
i soffan framför barnprogram och läst böcker. Bara vi.
Hon har varit som en liten prinsessa idag.. "hämta mitt glas!", "ge mig 
mer dricka", "hämta mitt täcke", osv.. men är man sjuk så ska man bli
uppassad! ;)
 
Jag har förresten läst ut första boken om mr Grey nu.. och även läst 
några kapitel av tvåan. Gud vilka perversa böcker, men fy satan så bra!
 
Igår var maken iväg och köpte ny bil.. eller ja, ny och ny. Han köpte en 
gammal golf från tidigt nittiotal. Han har pratat om att göra det länge..
både för att ha ett kul projekt att dona med och för att det ska bli billigare
att hämta och lämna barnen på dagis/köra till jobbet.
Jag själv tycker det är döonödigt men bilar är ju hans intresse och vem är 
jag att sätta mig emot det? Nä, vill han mecka och dona med gamla bilar 
så ska han få göra det! :)
Under tiden han var iväg så åt jag o barnen mat, tittade lite på tv och såg 
till att få Miliams kalufs klippt. Likaså Lillans lugg. 

 
Idag har min mat bestått av avokado till lunch, samt ägg, bacon, sallad, gurka och
creme fraiche till middag med sodastreamat vatten till *kryss i taket, jag som inte
gillar vatten!*. Frukost är ingenting jag någonsin klarat av att äta så den hoppade
jag över.
 
Jag just det.. jag var hos läkaren igår. Förstår inte varför jag skulle dit egentligen..
han visste ingenting om mig, min graviditet eller anledningen till varför det blev 
kejsarsnitt. Tycker de kunde bokat in mig till någon mer insatt, någon av läkarna
jag hade under graviditeten!
Det enda jag själv egentligen tyckte att jag fick ut av samtalet var recept på alvedon
och canoderm. 
Läkaren tyckte att jag skulle strunta i att tejpa ärret mer nu. Det var tydligen "onödigt".
Men jag vill ha ett snyggt, smalt och nästintill osynligt ärr och då rekommenderas 
man att tejpa i åtminstone ett halvår, sen skiter jag fullständigt i vad läkaren tycker.
Mitt ärr ser ut såhär nu, 11+4 veckor efter snittet.
 

Träning..

7 januari- 64 kg.
 
14 januari- 62.7 kg.
 
6 februari- 61.3 kg.
 
Sakta men säkert rör sig kilona neråt.. men kroppsmässigt så ser jag likadan ut som för en månad sen. :(
Förjävla trist.. men som sagt, det har bara gått en månad och jag har ju missat en hel del träningspass.
Men nu har jag iallafall kört på lite koständring sen ett par dagar tillbaka och jag ska inte missa mer 
träningspass än nödvändigt. Ikväll väntar coresticks och dans! :)

Fembarnsmamman

Jag heter Hanna och är 25 år. Detta är en blogg om mitt liv som fembarnsmamma! ♥