Äktenskap

2009, det var då vi började tänka enormt mycket på vad som skulle hända
med Miliam om jag dör.
Det absolut sista jag önskar är att han skulle hamna hos sin biologiska
pappa. Vill egentligen inte kalla honom för pappa ens i det sammanhanget..
pappa är en titel man måste förtjäna för att få kalla sig. De biologiska generna
finns där, men bara för det betyder det inte att man är pappa. Så är det bara...
Den där biologiska idioten har aldrig funnits där för Miliam. Aldrig någonsin..
han fanns i hans liv under Miliams första år, men bara någon vecka efter Miliams
ettårsdag bestämde han sig för att livet inte var värt att leva och försökte ta sitt liv.
Han satt på psyket i flera veckor innan han tillslut skrevs ut och flyttade tillbaka
till Stockholm, i början av april 2008.  
Jag och Miliam tog flyget upp till Stockholm flera gånger det året. Ett par av gångerna
bodde vi hos Daniels mamma och ett par gånger hos min bror. Varje gång 
berättade vi för Daniel att vi var där och frågade om han inte ville träffa Miliam. 
EN av gångerna kom han till sin mamma, efter mycket tjat från både mig och henne.
Bara det att han kom dit vid ett på natten, packad, natten innan vi skulle åka hem.
Miliam träffade honom således ca 6 timmar på dagen innan det var dags att ta flyget hem.
 
Till skillnad från Daniel så har min man funnits där för Miliam sen första gången de
träffades- 5 April 2008. Han har sett Miliam som sin och behandlat honom därefter.
Bara några månader efter att vi blivit ett par så började Miliam kalla min man för pappa.
Inte för att vi påverkade det på något sätt, utan för att han såg sina kompisar på dagis
kalla den där mansgestalten i sina liv för pappa.
Jag avskyr Miliams biologiska pappa och pratar inte gärna om honom. Vilket betyder
att Miliam inte vet att han existerar. Miliam tror att min man är hans pappa.
Från början var väl inte planen att det skulle bli så, min plan var ju såklart att Miliam 
skulle få ha en relation med sin biologiska pappa och även farmor, annars hade jag ju
inte åkt upp till Stockholm flera gånger det året. Men ingen av dem visade något intresse..
och det rann ut i sanden.

Jag har sett hur Jonas är mot Miliam, han är världens bästa pappa! 
Skulle det hända mig någonting så vill jag såklart att Miliam ska få
fortsätta bo hos honom, den enda pappa han vet och den enda pappan
som skulle göra allt för honom. Jag vill att Miliam ska få fortsätta bo
med sin familj oavsett om det skulle hända mig något eller inte.
 
Det var något jag började tänka på 2009. Att jag vill göra allt för att Miliam ska få bo med
sin familj oavsett vad som händer i framtiden.
Det första som kom upp i huvudet var adoption..
Daniel ville ju så uppenbart inte vara pappa ändå. 
Detta sa jag till honom och han höll med. Han skulle skriva under adoptionspapprena sa han.
Men för att få adotera i Sverige, eller åtminstone styvbarnsadoptera, så måste man vara gift.
 
Nu kommer jag till det som jag egentligen ville få detta inlägget att handla om (men det blev 
om Miliam istället).
Att gifta sig är för mig en enormt stor grej!
Många säger- ja men att skaffa barn är mycket större, har ni gjort det så kan ni ju gifta er med.
Det är ju inget.. man kan ju alltid skilja sig om det inte håller.
Det är som att säga- äsch vi kör utan preventilmedel, man kan ju alltid göra abort om det nu tar sig.
Jag vill inte gifta mig med den inställningen! 
Gifter jag mig så gör jag det med inställningen att det ska hålla för resten av livet!
Jag kan inte för allt i världen förstå hur folk kan gå och gifta sig bara sådär... sen skiljer de sig
inom ett par år. Jag tycket inte det är ok.
Visst.. man kan inte alltid styra framtiden. Det köper jag.. men alltså jag kan räkna upp hur många
som helst som skiljt sig ett par år in i äktenskapet.
Man kan inte säga "har man skaffat barn kan man gott gifta sig med, att skaffa barn är mycket 
större!". För barnen inns alltid där. Ett barn ångrar man inte. Man kommer alltid att älska sin barn
mer än någonting annat. Men man kan ångra ett giftemål.
Därför vill jag vara helt hundra på att jag vill spendera resten av mitt liv med personen innan jag
gifter mig.

Trots det så "lyckades" personalen på Miliams avdelning på dagis att överala oss till att vi skulle
gifta oss, för Miliams skull. En månad efter att de propagerat för att vi skulle gifta oss så stod vi
där i rådhuset med finkläder, blommor, ringar och vittnen.
Det skedde halvt i hemlighet.. först kvällen innan ringde vi runt och berättade "imorgon gifter vi oss".
På min födelsedag, den 22 november 2009.
Jag ångrar mig inte. Inte alls. Inte en sekund! 
Vi har varit gifta i över tre år och jag hoppas på många år till. Helst livet ut!
Men som sagt, jag kan räkna upp flera stycken som skiljt sig efter bara något år.
Jag tycker det är så fruktansvärt sorgligt. 
Äktenskap är något man ska ta på allvar. 

Tyvärr ville han inte skriva under adoptionspapprena sen när det väl gällde.
Det är nu över fyra år sen de träffades. Miliam och Daniel. Men vi har sagt att vi ger det ett par år
till, sen ansöker vi om en adoption ändå. När Daniel inte har visat något intresse på många år
så borde de inte vara några jättestora problem att få igenom det oavsett.
 
 

Träning...

En vecka + en dag innan snittet, vikt 71.5kg ..
 
..4 dagar efter snittet, vikt 65,8kg..
 
.. idag, sju veckor + två dagar efter snittet, vikt 64kg.
 
Bmi- 23.8 
vikten är det m.a.o inget fel på, även om jag inte skulle bli ledsen
om ett par kg försvann (vägde 54kg innan jag fick barn).
 
Hittills har jag inte gjort någonting för att gå ner i vikt eller tajta till all uttöjd hud. Men det ska det 
bli ändring på! På onsdag går jag på mitt första corestickspass och nästa måndag börjar jag även 
på dans. Träningskläderna är idag införskaffade och medlemsskapet betalas imorgon, sen finns
 det ingen utväg. ;) 
 
 
 

Min historia

Mitt namn är Hanna Svensson och även om jag inte vill sättas in i något fack
så skulle jag gissa att jag anses vara en sådan där "ung mamma" som folk alltid har så mycket åsikter om.

Jag är född den 22 November 1988 och jag har fyra äldre syskon, två bröder och två systrar.
Mina föräldrar är så ovanliga att de har skaffat alla oss syskon tillsammans och jag har med andra ord bara helsyskon. Mina föräldrar är gifta än idag, efter att ha varit med varandra i nästan 45 år,
vilket jag beundrar!
Jag är uppvuxen i en liten håla, Pukavik, i Blekinge.
Det är 1½ mil till närmsta stad och under min uppväxt så gick det väldigt sällan bussar dit och därifrån.
Hålan omgärdas av åkrar o ängar och det ligger precis intill havet.
Det bodde många barn i olika åldrar på min gata och vi lekte allihopa med varandra.
Precis så som det ska vara!

När jag var riktigt liten så gick jag hos en helt underbar dagmamma, Ulla!
Hos henne var jag på heltid ända tills jag blev fem år gammal och min pappa blev förtidspensionär.
Hösten det året jag fyllde sex så började jag i, det som då kallades, lekis och fick träffa alla de kompisar som jag skulle få tillbringa mina närmsta 7 skolår tillsammans med.
Vi var ingen stor klass, snarare raka motsatsen vilket gjorde att vi blev vänner med varandra allihop
(om jag nu inte minns helt fel) och vi blev sedda i klassen på ett helt annat sätt än vad barnen blir av sina lärare idag. Skolan jag gick i heter Norje skola och jag tycker det var en helt fantastisk skola de åren då jag gick där, hade jag fått som jag velat så hade det även varit skolan där mina barn skulle få gå.

När jag började i sjuan så fick jag börja ta stora bussen ute vid vägen, till skolan. DÅ var man stor!
Då började jag nämligen i högstadiet inne i stan! Min Norje- klass splittrades helt och hållet eftersom att
de flesta av mina gamla klasskompisar började en helt annan skola.
Jag kände inte en enda person i min klass och det var hemskt att börja på ett helt nytt ställe!
Till en början så lärde jag känna jättefina människor som blev mina bästa kompisar genom hela sjuan.
På sommarlovet mellan sjuan och åttan så träffade jag min allra första pojkvän, han hette Andreas och bodde i Olofström. Jag var dökär och vi var tillsammans genom hela högstadiet!
När jag gick i åttan byttes "tyvärr" mitt umgänge ut o jag började festa och skolka alldeles för mycket!

Skolkandet påverkade mina betyg så mycket att jag inte kunde komma in på något kommunalt gymnasium. Däremot kom jag in på ett ganska nytt fristående gymnasium i Svängsta, Ec.
Jag hamnade i en klass som var ännu mindre än den jag gått i under låg- mellanstadiet och jag bytte än
en gång ut mina kompisar. Jag blev nu en ganska lugn tjej igen och fick flera superbra vänner i klassen,
de flesta av mina vänner var inackorderade i olika lägenheter i Svängsta.
Jag gick ett år "samhälle it" innan jag insåg att det inte var något för mig, då bytte jag isället till Handel
administration och fick gå om mitt första år. Ett par veckor in på höstterminen 2005 så träffade jag min andra "riktiga" pojkvän, Daniel. I november bestämde vi oss för att jag skulle flytta in till honom i hans lägehet, vilket funkade i någon månad sen flyttade jag hem igen för en kort stund innan jag fick min första lägenhet, en etta på 27kvm, i början av 2006.

I början av juni samma år så började jag må dåligt, jag mådde illa, var trött, grät hela tiden 
och var otroligt orkeslös.. dagen innan midsommar, en torsdag, fick jag veta varför. Jag var gravid.
Jag var själv hemma när jag tog testet och jag blev livrädd! Jag var 17 år gammal och jag visste ingenting om graviditeter eller vad nästa steg var..
att berätta för mina föräldrar var absolut ingenting jag vågade göra.
Vilken 17 åring vågar det?
Midsommarafton satt jag hemma hos mina föräldrar med världens största hemlighet inom mig, livrädd.
Daniel var i stockholm just då och det enda han sa om det hela var att han inte ville bli pappa och om jag bestämde mig för att behålla så var det ett val som fick stå för mig.
Han tänkte inte hjälpa mig iallafall!
På måndagen började jag ringa till mödravården för att boka in en abort, men kom fram först under tisdagen.. när de svarade bröt jag ihop.
Barnmorskan frågade mig "Är detta verkligen något du vill göra?".
NEJ, givetvis inte(!) men jag hade ju för faan inget val! Hon räknade ut att jag var i vecka 10 ungefär och bokade in mig för en tid till abort veckan efter, hon lyckades också övertala mig att berätta för min mamma.
Direkt efter att jag lagt på telefonen, vid nio på morgonen, ringde jag till min mamma och sa att hon måste komma.. tio minuter senare satt hon i bilen utanför min lägenhet och undrade vad som hänt!
När jag berättade för henne så reagerade hon inte alls som jag trodde hon skulle göra, tvärtom-
hon sa till mig att hon och pappa skulle stötta mig oavsett vad jag valde att göra och att jag absolut inte skulle göra abort om det inte var något som jag ville göra. Man kan inte ångra sig efteråt, sa hon.
Då bestämde jag mig för att behålla barnet. Jag skulle bli mamma!

Under höstterminen 2006 försökte jag läsa som vanligt i skolan, förutom att vi plockade bort idrott så som bollsport och liknande.
I november fyllde jag 18 år och flyttade till min första lägenhet, som var skriven i mitt namn,
en trea på 76(?)kvm.
Den 9 februari 2007 föddes mitt första barn, en pojke på 3160 gram och som var 50 cm lång.
Han fick heta Leo Maximiliam Alexander Svensson.
Jag fortsatte att plugga endel ämnen på gymnasiet, på distans, under tiden jag var mammaledig men efter att ha blivit oense med rektorn i februari 2008 så valde jag att hoppa av skolan.

Till en början gjorde Daniel ett halvdant försök som pappa, men det funkade alls och i April 2008 flyttade han tillbaka till staden han kom ifrån, Stockholm, och sa upp umgänget med oss.
Samma månad, 4 april, träffade jag en fantastiskt underbar kille, Jonas, som med en gång tog sig till mig och Maximiliam som om vi vore hans egna familj.
Det dröjde inte många månader förrän Maximiliam såg honom som sin pappa och runt sommaren flyttade han in till oss och vi blev en familj på riktigt.
Efter sommaren började jag studera till undersköterska på komvux.

Ett par dagar efter Maximiliams två- årsdag, 2009, fick vi veta att vi väntade ett syskon..
spännande, läskigt och alldeles fantastiskt! Folk tog det bra, även om många säkerligen tyckte vi var totalt dumma i huvudet som skaffade en till redan.
Jonas är ett år äldre än mig och vi skulle fylla 21 och 22 år det året.
I mitten av september flyttade vi till vår första gemensamma lägenhet inne i Karlshamn,
en trea på 87 kvm och den 27 oktober föddes mitt andra barn.
En flicka på 3245 gram och som var 49 cm lång. Hon fick heta Michelle Snövit Alexandra Svensson.

I samband med att Michelle föddes så bestämde vi oss för giftermål.
Den 22 november samma år, på min 21 årsdag, slog vi till o blev man och hustru Svensson.

Nästföljande år rullade på och i oktober fick vi veta att Jonas fått anställning på Jeppssons.
Jonas bytte även namn till Alexander vid denna tidpunkten, det var hans sätt att knyta åt banden till
Maximiliam lite hårdare.. genom ett gemensamt namn.
Dagen innan vår första bröllopsdag fick vi än en gång veta att vi var gravida igen!
Med tanke på att jag inte hann riktigt klart med undersköterskeutbildningen så tog jag tag i det sista under denna graviditeten och i slutet av maj kunde jag titulera mig undersköterska! 
Ett par veckor därpå började jag sommarjobba men jag hann inte riktigt klart,
tre veckor förtidigt satte min förlossning igång och den 21 juli 2011 föddes mitt tredje barn.
En flicka på 2890 gram och som var 48,5 cm lång. Hon fick heta Isabella Turtle Alexandra Svensson.

Den första november 2011 fick pappan i familjen fast anställning och vårt liv som trebarnsföräldrar rullade på som om vi aldrig gjort annat! Vi började prata om sterilisering eftersom att jag har så lätt för att bli gravid och vi ju faktiskt inte ville ha fler barn.
Jag tvekade dock.. man vet aldrig hur man vill ha det i framtiden och vad som kan tänkas hända.
Så vi försökte skydda oss på bästa sätt, men tydligen ville ödet oss annorlunda och trots kondom fick vi i April 2012 veta att vi var gravida, igen! Sju veckor in i graviditeten fick jag komma på första ultraljudet. Vi skulle få tvillingar!!

Även denna sommaren jobbade jag fyra veckor, men nu går jag hemma och väntar in december då våra tvillingar är beräknade. De två stora barnen går på dagis 15 timmar i veckan och Isabella är hemma med mig fram till i november, då hon ska bli inskolad på dagis hon med.

Ja, här är vi nu... och nu ska jag göra ett allvarligt försök till att blogga om vårat liv
som fembarnsföräldrar, efterhand som framtiden fortlöper..

Fembarnsmamman

Jag heter Hanna och är 25 år. Detta är en blogg om mitt liv som fembarnsmamma! ♥