Jag satt och räknade matte ute i korridoren på skolan när telefonen ringde.

Det är exakt sex år sen nu, nästan på minuten. Jag svarade efter bara ett

par signaler "Känner du av något?" frågade min syster i andra änden.

Hon syftade på den stundande förlossningen, det var bara tre dagar kvar

till beräknat. 

Jag stängde av alla ljud runt omkring mig och slappnade av i hela kroppen 

när jag försökte känna efter. "Ja, lite känner jag nog" Det var ytterst lite det,

så lite att jag inte tänkt på det alls förrän jag fick frågan. Det jag kände av 

var lite svag molvärk i nedre delen av magen, väldigt oregelbundet.

Under lunchen ett par timmar senare kom nästa samtal. Min syster hade skvallrat

för mamma "Alltså, det är inte på gång eller så, det moler bara lite i magen".

Sa jag till henne och efter det fick jag inga mer samtal på hela dagen.

Jag kände heller inte av den där molvärken ytterligare. Det gjorde inte ont alls

och på kvällen kunde jag somna som ingenting.
När jag vaknade, morgonen därpå, tyckte jag mig känna av den där molvärken

lite starkare. Lika bra att jag klockar ett par värkar innan jag beger mig av till

skolan, för säkerhets skull. Jag tog fram papper och penna ur nattduksbordslådan

och började sedan stirra på väckarklockan. Nästa gång den slår om så börjar jag.

Klockan slog om och jag skrev ner tiden 07.35. Nästa värk kom ca 10 minuter 

senare. Jaha, då är det inget tätt iallafall och med tanke på hur svagt det 

Jag reste mig upp för att dra på mig byxorna men så fort jag kom ur sängen så

kände jag hur det knäppte till inuti mig, som när man sticker hål på en ballong 

ungefär och det började sippra vatten ur mig. 
Jag fick lite panik och sprang snabbt ut i köket där jag förvarade bindorna, lite 

dumt men jag hade ju inte behövt använda dem på ungeär nio måndader och jag

förvarade allt till bebisen i ett skåp i köket.

Efter att jag tagit paketet med bindor sprang jag in på toaletten, ett par nya trosor 

slet jag tag i på vägen.

Under tiden jag satt på toaletten kom min pojkvän tillbaka med hunden, de hade 

varit ute på morgonpromenad. "Vattnet har gått" sa jag. "Men jag har inga 

åka in." 
Jag ringde  min mamma och förvarnade, hade ju inget körkort själv så det skulle bli

mina föräldrar som körde oss till förlossningen. Efter att ha pratat med mamma ringde

jag vidare till förlossningen. "Klocka värkarna i en timme till och ring sen tillbaka".

Än en gång ringde jag mamma och meddelade vad de sagt. "Okej" sa hon, men

fem minuter därpå ringde hon tillbaka. "Gör er i ordning, pappa vill att vi kör nu".

 

Vid 9.20 skrevs jag in på förlossningen av barnmorskan Linda. De körde en ctg och 

gjorde en undersökning. Fosterljuden låg så fint på 136 slag i minuten, huvudet 

var fixerat i bäckeningången och jag var inte öppen någonting.

 

Jag började med att ringa min mamma och säga åt henne att dra på sig skorna och köra

hem till jonas o hämta barnen, sen ringde jag Jonas... utan att få svar. Ringde flera gånger,

skickade sms, skickade på facebook.. inget svar!
Jag som redan var jävligt rädd för kejsarsnitt blev totalt vettskrämd över att inte få tag i min

man! Jag fortsatte försöka få tag i honom, men lyckades inte.

Barnmorskorna hämtade in mig till en förlossningssal där jag fick klä av mig naken och ta på

en såndär sjukhusrock. Sen fick jag lägga mig på sängen och invänta läkaren. 
Kvällens läkare var Zoltan.. han som var den första att ta bebisarnas sjunkande tillväxt

på allvar, det fick mig att känna mig trygg. Har körde ett snabbt ultraljud för att se hur bebisarna låg och sa sen att det skulle bli akut kejsarsnitt inom 30 minuter! 

Det fick mig att bli ännu mer rädd! Hur faan skulle jag lyckas få tag i min man och få honom 

till förlossningen på 30 minuter?

Jag försökte ringa mamma igen men hon svarade inte.. då ringde jag till min granne och bad

henne springa upp och säga till honom. Sen var jag tvungen att bli förberedd för operation.

 

De började med att sätta infarter i vänstra armvecket och satte sen en kateter.

Jag har varit väldigt rädd för den där katetern.. att den ska göra ont. Men det var inte alls så

farligt som jag trodde det skulle vara. Det var mest bara obehagligt för att till en början kändes

det som man kissade ner sig. De sprutade in bricanyl och antibiotika i infarterna..

Efter att de var klara med mig så ringde jag upp min granne igen för att se om hon visste ifall

Jonas var påväg. Hon sprang upp i lägenheten, men ingen öppnade. Sen sprang hon ut för 

att kolla om bilen var borta, vilket den var! Där kunde jag andas ut lite!

I samma ögonblick kom läkaren in och sa att operationssalen var klar och det var dags!
NU var jag räddare än någonsin!

I operationssalen var det en himla massa folk.. överallt stod det människor!
Narkosläkaren kom fram och presenterade sig.. jag förklarade att jag var väldigt rädd inför detta, för det hade alla sagt att jag skulle berätta för honom, han försökte lugna mig och lyckades  ganska bra. Lyckades få en helt underbar narkosläkare! 

Även spinalbedövningen var något jag var rädd för.. jag var rädd för smärtan, men sprutan 

kändes absolut ingenting! Mycket mindre än ett stick i fingret! 

Efter sprutan fick jag lägga mig ner och jag började med en gång känns hur det pirrade i rumpan och i benen. 

De satte en kanyl i handen på mig och kopplade på en massa dropp, sen var smärtkänseln borta och det var dags att påbörja snittet.. utan min man!

Jag kan inte skriva det nog många gånger.. jag var livrädd!

 

När de satte kniven mot min hud så kände jag precis hur huden skars upp, lager efter lager.

Det gjorde absolut inte ont. Men jag kände det och jag tyckte det var fruktansvärt!

När de skurit klart så började de böka runt inne i magen.. jag upplevde det som att de bökade 

runt länge. I flera minuter. Det var väldigt obehagligt! Precis så hemskt och obehagligt som

jag föreställt mig! Eller nej... värre!

När de grejat ett tag kände jag att "varför skriker de inte? Nu måste de väl vara ute?". Men nej,

de fortsatte greja. Ungefär nu ringde telefonen nere i salen och jag ansträngde mig för att höra

vad som sas. "Skicka ner honom" hörde jag och förstod att nu var min man på plats!!!!

Bara några sekunder senare sa Pernilla (som assisterade Zoltan) "Nu går snart vattnet!"

I samma stund som de plockade ut Ettan så öppnades dörren och min man kom in.

Bara några sekunder efter att Ettan var ute så tog de vattnet på Tvåan och plockade ut även

honom. De kom fram snabbt till mig och visade upp dem och sa sen "kom pappa så går vi och

torkar av dem". Sen försvann maken igen och även mina bebisar.

 

 

Men då var jag lugn.. äntligen var han på plats och äntligen var bebisarna ute!

De sydde ihop mig ett bra tag, efter en stund om maken min in med Ettan och satte sig

hos mig med henne i famnen. En underbart fin liten flicka!

 

 

Efter en stund försvann de igen, Lillkillen kunde inte andas riktigt själv utan behövde lite hjälp.

Så de försvann upp på neonatal, pappa och barn.

Bara en liten stund därpå var jag fördigsydd och rullades upp till förlossningssalen igen, med ett snabbt stopp inne på neonatalen för att kika på bebisarna. De var uppkopplade så man såg deras puls och syresättning. Nu kunde de andas själva båda två.:)

På förlossningen fick jag ligga ett tag.. maken min var där med mig.

Efter bara någon halvtimme började smärtlindringen att avta och jag fick ont med en gång. 
Då började de fylla mig med "ketogan". Ett morfinliknande preparat som inte bet på mig för

fem öre! I tio minuter hjälpte det... sen var de tvugna att fylla på. Barnmorskan fick rådfråga

läkaren ett par gånger om hur hon skulle göra. Han i sin tur fick ringa vidare och kolla upp det.

De kom fram till att öka dosen och fortsätta ge mig så mycket som jag behövde.

Tydligen hade läkaren aldrig varit med om något liknande innan..

Tillslut sa jag stopp. Jag klarade inte mer ketogan. Skiten hjälpte inte mot smärtan utan

gjorde mig bara sjukt illamående så jag försökte stå ut.

Vi fick in fikabrickan, så maken fick fika lite.. jag orkade inte ens titta på den.

En liten stund senare var det dags att rullas upp på bb. Då mådde jag verkligen skit. 
De fick stanna flera gånger på vägen upp för att jag mådde så illa. Mitt i korridoren fick de

ge mig stolpiller mot illamående. 
Natten var ett rent helvete.. jag vet inte hur mkt ketogan jag fick egentligen. Men det var

långt över de rekommenderade doserna. Min man fick ta hand om mig och varken han eller

jag fick någon vidare sömn under natten. 
Törstig var jag som bara den, men jag klarade inte dricka för då spydde jag bara.

Nä.. kejsarsnitt var verkligen precis den mardröm som jag föreställt mig. Om inte mycket värre!

Jag skulle absolut inte vilja göra om det och jag kan inte för allt i världen förstå hur folk

faktiskt kan vilja gå igenom ett kejsarsnitt mycket hellre än en vaginal förlossning!

Till något underbarare! Det som får denna upplevelse att vara värd varenda sekund! ♥

Klockan 21.18 föddes vår lilla tjej, Alice, 45cm lång och med en vikt på 2350gram.

Klockan 21.19 föddes vår lilla kille, Elliot, 44cm lång och med en vikt på 2000gram.

 

Jag hade sån tur med personalen vid snittet!
Mina två favoritläkare och min favoritbarnmorska var nämligen de som jobbade denna kvällen!

Vid 2 på natten (mellan den 20-21/7 2011), 22 dagar tidigare än beräknat, vaknade jag av

att jag behövde gå på toa och ungefär en kvart senare började jag känna av värkar.

De var rätt starka med en gång och jag tyckte de kom väldigt tätt så jag bestämde direkt att jag

skulle börja klocka dem. De kom med 1½ minuts mellanrum.

 

det faktiskt var allvar (jag höll på att öppnas) så jag gick ut och ringde mamma direkt o bad henne

komma- Efter det ringde jag förlossningen som sa att vi var välkomna in.

 

och bilen var redan framkörd så det var bara att hoppa in o bege oss, men först var vi tvungna att tanka.

 

fosterljud: 132 slag/minut.

De kom direkt regelbundet, men de var inte speciellt starka.

Vid 10-tiden började jag att klocka dem och de kom då med ungefär 8 minuters intervall.

Vid halv elva kom Kim hem till oss med fralle-frukost.. vi åt, pratade lite skit och bestämde oss

sen för att fortsätta klocka värkar, efter ett par timmar kom även Anna och gjorde oss sällskap.

Vid tretiden kom även min mamma. 

förlossningen utan att det bara är mamman de serverar.

Vi packade ihop oss i bilen igen och började köra hemmåt.

När vi närmade oss city gross i karlskrona så tyckte jag värkarna började göra lite ondare därför

bad jag Jonas att stanna till så kunde vi ju gå därinne lite och kolla leksakerna och sådär..

inne i affären började värkarna komma tätare och göra ännu lite ondare.

Vi gick därinne i någon timme, köpte en present till Miliam från bebisen och godis till oss.

Sen bestämde vi oss för att det nog var bäst att åka in till stan för en promenad trots allt, jag orkade verkligen inte sitta i bilen hela vägen till karlshamn med de värkarna.

Vi bara myste tillsammans i ett par timmar, sen fick vi in grattisfikat som vi smaskade lite på.

Michelle fick även ligga till bröstet en stund och hon använde rätt sugteknik på en gång! :)

Klockan 23.08 den 9 februari 2007 föddes min förstfödde son,
Leo Maximiliam Alexander Svensson!
Han var 50 cm lång och vägde 3160 gram.

 

än beräknat, då hade jag haft oregelbundna (nästan icke- kännbara) värkar i ett dygn.

Jag ringde mina föräldrar för att "förvana", sen ringde jag till förlossningen som bad mig

vänta någon timme och sen ringa tillbaka igen för att se om värkarna skulle komma igång

mer. Jag ringde tillbaka till mina föräldrar igen, men de struntade helt och hållet i vad

förlolssningspersonalen sa, de tyckte vi skulle åka in ändå och efter en kvart stod de utanför 

min dörr.

 

Klockan nio var vi inne på förlossningen i Karlskrona.

Då hade jag lite starkare värkar, men inte så att det gjorde fruktansvärt ont.

De undersökte mig och jag var inte öppen någonting då så de skickade ut oss att gå

en runda på stan och sen komma tillbaka runt tretiden.. det var hur jobbigt som helst att

gå omkting med värkar men jag försökte stå ut. Efter att vi varit i stan och sedan ätit lunch

på sjukhuset så gick vi tillbka till förlossningen. Då tyckte jag att värkarna gjorde jätteont

så jag blev undersökt, då var jag öppen 3cm, sen fick jag lägga mig i badkaret en stund.

Jag tyckte inte att badet hjälpte speciellt mycket så jag gick upp ganska snabbt igen.

jag hade inte öppnats mer.

 

Daniel ville också sova hemma så han följde med, men min mamma stannade kvar hos mig.

 

Jag blev skitarg och rädd att jag skulle bajsa på mig men tillslut så gick jag med på att undersökas

först.

Barnmorskan sa att det var förlossning på gång och att jag var öppen 7 cm.. jag började krysta och

23.08 så var han ute, en pojk som var 50 cm lång och vägde 3160 gram, känslan

av att se honom för första gången och att få upp honom på magen var obeskrivlig!
Det var den lyckligaste dagen i mitt liv!